Historia

I landskapslagarna som upptecknades på 1200-talet finns de äldsta beläggen för grönsaksodling i Sverige. Det är rovor, ärter, bönor och lök som nämns. På kartor från 1600-, 1700- och 1800-talen kan vi läsa ut att det fanns odlingar med köksväxter, så kallade kålgårdar, på landsbygden och i städerna. Kål var en benämning som användes för en mängd olika grönsaker, t ex morötter, lök, rovor, vitkål, kålrötter och inte enbart det vi kallar kål idag. Förutom kålgårdar fanns kryddgårdar (för kryddor och grönsaker), trädgårdar (för fruktträd) och humlegårdar.

Kryddväxter har använts för att smaksätta mat, bröd, ost, brännvin och som medicin. Det har funnits folktro förknippat med många växter, till exempel libbsticka, som ansågs hålla borta råttor, ormar och troll och därför gärna planterades vid husknuten.

I de äldsta svenska örtaböckerna från 1400- och 1500-talen nämns många kryddväxter, som fänkål, kummin, anis, timjan och vitlök. Fänkål, kummin och anis användes som krydda i bröd, ost, brännvin och i mediciner, framför allt mot olika magåkommor. Kummin växer vilt i nästan hela landet. Dill är en krydda som är starkt förknippad med traditionella svenska rätter som kokta kräftor, inlagd ättiksgurka och dillkött. Av timjan och backtimjan framställdes hostmediciner.

Senast uppdaterad (2010-11-10 13:36)