Kronärtskocka
Cynara cardunculus Scolymus-gruppen
Det är de tjocka nedre delarna av "bladen" – holkfjällen och den tjocka, köttiga blombottnen man äter. Det finns flera olika sorter, med gröna, violetta eller vita blomkorgar. I Sverige är de gröna vanligast.
Växtens ursprung är okänt. Odlad kronärtskocka finns omtalad under antiken, i Romarriket. Till Nordeuropa kom kronärtskockan på 1600-talet.
FaktarutaNäringsvärden:
- fibrer 5 g
- energi 217 kJ/52 kcl
- kolhydrater 7,3 g
- fett 0,2 g
- C-vitamin 11 mg
- järn 1,6 mg
- vatten 84 g
Användning: Kronärtskockor äts vanligtvis kokta. Bryt av stjälken och avlägsna de nedersta bladen innan skockorna kokas i rikligt med lättsaltat vatten. De ska kokas tills bladen lossnar – inte längre. Bladen kan plockas av ett i sänder. I den tjocka delen av bladet finns ett mjällt kött man skaver av med tänderna. Bladet kan först doppas i smör eller vinägrettsås. Då alla blad tagits bort skrapas borsten bort från skockans botten som sedan kan ätas med kniv och gaffel.
Försäljningsperiod: Hela året med högsäsong under juli–oktober. Import från länderna runt Medelhavet.
Hållbarhet och förvaring: Icke förpackad i 10–20 dagar vid 0 °C och 95–100 % relativ fuktighet och 2–3 dagar vid 20 °C och 60 % relativ fuktighet. Förpackad: i 7–10 dagar vid 0 °C och 95–100 % relativ fuktighet och 2–3 dagar vid 20 °C och 60 % relativ fuktighet. Bäst förvaras kronärtskocka vid 0 °C och 95–100 % relativ fuktighet.
Känslighet: Kronärtskockan är känslig för värme och uttorkning, men inte för etylen och kylskador. Den producerar inte etylen.
Typiska fel: Bruna vissna blad, mögel, missfärgning av skaft, öppna huvuden, uttorkning, träighet, röta.
Senast uppdaterad (2010-02-17 14:19)

















