Svamp
Svampar är särpräglade. De har tidigare betraktats som växter, men är så annorlunda att de numera bildar ett eget rike, för övrigt det mest artrika. Det finns troligen över 1,5 miljoner olika svamparter.
Det vi i matsammanhang kallar svamp är hattsvampar, arter som utvecklar ovanjordiska, stora fruktkroppar. Fruktkropparna är en försvinnande liten del av svamparnas totala massa. Om svampmassan under marken räknas in finns det individer av hattsvampar som väger flera ton.
Svamp har använts som livsmedel och medicinalväxter i många asiatiska länder under ett par tusen år. Kunskaperna om svampens användbarhet fördes till Europa av antikens romare. Traditionen att äta svamp har sedan dess förvaltats av framförallt fransmän och italienare in i vår tid. 1700-talets intresse för det franska köket gjorde att överklassen och senare stadsborna började äta svamp i Sverige. Men på landsbygden var svampen illa sedd långt in på 1900-talet – svampar kallades bland annat för paddhattar och käringfis.
Idag används både odlad och vild svamp i matlagningen, i stor utsträckning som ett smakrikt tillbehör till olika rätter. Svamp innehåller mycket vatten, men också en del mineraler, viktiga proteinämnen och vitaminer. Vilken betydelse dessa ämnen kan ha i kosten är föremål för forskning, det är i flera fall oklart i vilken utsträckning kroppen kan tillgodogöra sig de nyttiga ämnen som finns i svamp. Men gott smakar svampen hur som helst. Svamp förvaras bäst i papperspåsar.
Svamparna livnär sig genom att bryta ned organiskt material, ofta i samarbete med växter eller andra organismer. Många svamparter producerar gifter. Bland hattsvamparna finns flera som är rejält giftiga för människor, till exempel flugsvampar och spindelskivlingar. Plockar du svamp ska du bara plocka sådana du med säkerhet känner igen.
Senast uppdaterad (2009-10-14 21:24)
