Svartrot

Scorzonera hispanica

Foto: Goldlocki

Svartrot är en tvåårig, högvuxen ört med stora, gula blomkorgar. Ibland är blommorna purpurröda på utsidan. Svartrot kallas också för skorzonera. Den ätliga roten är lång och smal och har svart skal. Köttet är ljust och innehåller en mjölksaft som mörknar snabbt om roten inte genast efter skalning läggs i kallt vatten med lite mjölk eller citronsaft. Smaken är söt och påminner lite om sparris. Svartrot innehåller inulin i stället för stärkelse. Inulin är en sockerart kroppen inte kan bryta ned, vilket gör svartrot intressant för diabetiker. Svartrot har ett högt energiinnehåll och är rik på mineraler, särskilt järn.

Arten härstammar från medelhavsområdet. I Norden har den varit känd sedan början av 1600-talet. Den användes i matlagning och som läkeört, i medicin mot giftbett. Nu förtiden odlas den i stor omfattning i bland annat Frankrike, Holland och Belgien. Den kan också odlas i större delen av Sverige.

Faktaruta

Näringsvärden per 100 g färsk rot:

fibrer 4 g
energi 312 kJ/75 kcl
protein 1,4 g
kolhydrater 14,2 g
fett 0,4 g
C-vitamin 4 mg
järn 3,3 mg
vatten 79 g

Användning: Kokt svartrot kan ätas som ensamrätt, med smör eller hollandaisesås. Rötterna kokas nätt och jämnt mjuka. Kokta, kalla svartrötter i vinägrettsås är också gott. Svartrot kan som alla andra rotsaker även användas i soppor, grytor och gratänger.

Försäljningsperiod: Hela året. Svenska september-oktober. Resten av året import från bland annat Belgien och Holland.

Hållbarhet och förvaring:

Lösa: 4 månader vid 0 °C och 90 % relativ fuktighet, 5–7 dagar vid 20 °C och 60 % relativ fuktighet. Förpackade: 3–6 veckor vid 0 °C och 90 % relativ fuktighet, 5–7 dagar vid 20 °C och 60 % relativ fuktighet. Bäst förvaras svartrot vid 0°C och 95–100 % relativ fuktighet.

Känslighet: Svartrot är känslig för värme och mycket känslig för uttorkning, men okänslig för etylen och kylskador. Producerar inte etylen.

Typiska fel: Uttorkning, röta.

Senast uppdaterad (2010-12-17 12:41)