Fiske

Fisk och skaldjur är en viktig naturtillgång. Samhällets miljö- och fiskeripolitik bestämmer hur denna tillgång ska vårdas och utvecklas på ett uthålligt sätt. För att det inte ska uppstå brist på fisk, avgör internationella överenskommelser hur mycket varje land får fiska, så kallade fiskekvoter.

Det finns kvoter för alla fiskarter som har ett ekonomiskt värde eller riskerar utfiskning. Genom att rapportera hur stora fångster som tas i land, följer man upp om kvoten utnyttjas till fullo. Ett land som har nått upp till sin kvot måste stoppa fisket.

Svenskt fiske sker på svenskt vatten i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Dessutom har svenskt fiske rätt att fiska i Nordsjön och Norska havet. FN har delat in världens hav i fångstområden. Utöver Östersjön har svenskt fiske tillgång till område 27 i Nordostatlanten.

Ett småskaligt insjöfiske bedrivs på Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. För fiske på allmänt vatten i dessa sjöar krävs yrkesfiskelicens. I andra insjöar gäller så kallad enskild fiskerätt, där ägaren av fiskevattnet bestämmer omfattningen på fisket.

Omfattning

I internationell jämförelse har Sverige ett mycket litet yrkesmässigt fiske. Runt millennieskiftet omfattade världens samlade fiske av fisk och skaldjur drygt 100 miljoner ton för mat till människor. Till det fångades 30 miljoner ton fisk som användes till djurfoder.

Den svenska fiskeflottan bestod 2008 av knappt 1 500 fartyg, som tog in en fångst på sammanlagt 210 000 ton. Samma år hade 1 800 personer yrkesfiskelicens. Antalet yrkesverksamma fiskare var dock större, eftersom det bara behövs en licens per fartyg.

Drygt hälften av den samlade svenska fångsten användes till djurfoder. Knappt 50 000 ton var sill och strömming, drygt 10 000 ton var torsk, 30 000 ton var andra fiskar och knappt 4 000 ton var skaldjur.

Utöver detta yrkesmässiga fiske, som redovisas i statistiken, finns ett deltidsfiske där fångsten inte enbart är för privat bruk. Detta småskaliga fiske är svårt att uppskatta omfattningen av.

Fångstredskap

 

Det finns fasta och rörliga fiskeredskap. De fasta ligger på botten eller hänger i vattnet. Det är till exempel nät, ryssjor, tinor och mjärdar. Fasta redskap används för fiske av lax, sik och ål. Tinor och mjärdar används för kräftor, hummer och krabba. Ryssjor används för ål.

 

Rörliga redskap rör sig i vattnet genom att de dras av en fiskebåt, till exempel trål och snörpvad. Fisk som rör sig i stim i den öppna vattenmassan (nära vattenytan), så kallat pelagiska arter, som sill/strömming och makrill, fångas med trål eller snörpvad. För bottenlevande fiskar som torsk och plattfisk används bottentrål. Det gäller även fiske av kräftor och räkor.

Krokredskap används inte längre i yrkesmässigt fiske, med undantag för långrev och så kallat dörjfiske av makrill.

Senast uppdaterad (2011-02-02 11:50)