Växtodling

Odling är grunden för vår livsmedelsförsörjning. Över 95 procent av det vi äter kommer ursprungligen från odling och djurskötsel. För varje svensk utnyttjas omkring 3 000 kvadratmeter brukad mark för att producera den mat vi äter. I den siffran inkluderas de arealer i andra länder som går åt när vi importerar djurfoder, bananer, kaffe med mera. Den yta som behöver utnyttjas varierar förstås med vad vi äter. En vegetarisk kost kräver en mindre areal än en blandkost.

Bondens odlingsår

De flesta grödor sås på våren och skördas på sommaren eller hösten. Några sås dock på hösten före skördeåret såsom höstvete, höstråg, rågvete och höstraps. Fördelen med de höstsådda grödorna är att de kommer igång tidigt på våren och vattenhalten i marken bibehålls bättre genom att man inte bearbetar på våren. Till detta kommer att det kan vara bra för brukaren att inte ha allt arbete med sådd samlat på våren.

Höstbruk

 

Efter skörden bearbetas ofta fälten med harv för att bekämpa ogräs och blanda in växtresterna i marken. Därefter plöjs fältet och harvas igen inför höstsådden i september. Även de höstplöjda åkrar som inte sås på hösten harvas inför vintervilan om det är lämpligt väder. Detta sker för att jämna ut fältet och underlätta vårbruket.

Det förekommer också så kallad plöjningsfri odling. Under gynnsamma omständigheter med torrt väder, lite ogräs och lite skörderester kan man klara sig med harvning inför höstsådden. Det har fördelar eftersom det går åt mindre drivmedel och tid. Det kan också vara till fördel för markens struktur.

Vårbruk

Vårsådden av spannmål sker i mars/april och tiden fram till skörd är för till exempel korn drygt 100 dagar. Hur djupt fröna skall ligga i marken beror på hur stora de är. Ärtor sås omkring 6 cm djupt, spannmål ca 4 cm och gräs bara 1 cm djupt. I Sverige är det vanligen underskott på vatten under sommaren och grödorna lever på förrådet i marken. Tidig sådd och lite bearbetning på våren hjälper till att bevara markvattnet.

Sädesslagen

Till våra vanligaste och viktigaste råvaror för livsmedel och foder till husdjuren hör sädesslagen, också kallade spannmål eller cerealier. Samlingsnamnet cerealier kommer från den romerska gudinnan Ceres, växtlighetens gudinna. Ursprungligen kommer sädesslagen från vilda gräsarter med stora frön.

Under 1700-talet stod cerealier i form av gröt, välling och bröd för 80 procent av den ofta knappa födan. Genom att också äta bär, granbarr, kålrötter, kål och lök fick man i sig bland annat C-vitamin. Även i våra dagar är cerealier ett mycket viktigt baslivsmedel och odlas därför på nästan hälften av världens odlade yta. Vete odlas i störst mängd, följt av ris, majs och korn. Mer om odlingen av enskilda växter kan du läsa i nästa ”kapitel” på LivsmedelsSverige som heter ”Odling och uppfödning”.

Gödsling

De tre mineralnäringsämnen som växterna behöver mest av är kväve, kalium och fosfor. De två senare kan man ge varje år eller "förrådsgödsla" för några år i taget. Kväve däremot behöver grödan vid rätt tidpunkt för att skörden skall bli den bästa möjliga.

I normalfallet gödslas höstsäd liksom gräsvallar med kväve när det kommit igång att växa under våren och kanske någon mer gång under försommaren beroende på väderleken.

Vårsådda grödor gödslas oftast med kväve eventuellt tillsammans med fosfor och kalium i samband med vårbruket, före sådden. De kan också "övergödslas" ett par veckor efter uppkomst. Ärtor och andra baljväxter tar sitt kväve ur luften och gödslas därför inte med kväve. De berikar också marken med kväve inför efterföljande gröda.

Växtföljd och skadegörare

För att minska problemen med växtsjukdomar, insekter och ogräs brukar man låta de olika grödorna komma efter varandra i en växtföljd. Korn och vete efter varandra ger till exempel problem med stråknäckare och rotdödare. Andra skäl för att ha en speciell växtföljd är att grödorna ska passa tidsmässigt så att en gröda är skördad i tid inför höstsådden av nästa.

Kemisk bekämpning

För att undvika eller minska angreppen av ogräs, sjukdomar och skadedjur används regelbundet kemisk bekämpning i konventionell odling. Utsädet är vanligen behandlat, "betat", mot svampsjukdomar. På försommaren besprutas stråsäden och flera andra grödor mot ogräs. Olika bladlöss och myggor bekämpas efter behov med stora variationer mellan olika år. I till exempel potatis och jordgubbar sker kemisk bekämpning mot olika svampsjukdomar flera gånger under växtsäsongen. Raps besprutas med insektsmedel för att skydda mot rapsbaggen.

Knappt 20 procent av odlingsarealen i Sverige odlas ekologisk och är kvalificerad för miljöstöd i det avseendet, men endast omkring 10 procent av arealen utgör certifierad ekologisk odling. Du kan läsa mer om olika produktionssystem som integrerad produktion och ekologisk produktion, lite längre fram i texten.

Senast uppdaterad (2010-10-08 10:02)